German Expressionist Painter and Sculptor, 1880-1938 was a German expressionist painter and printmaker and one of the founders of the artists group Die Brucke or "The Bridge", a key group leading to the foundation of Expressionism in 20th century art. He volunteered for army service in the First World War, but soon suffered a breakdown and was discharged. In 1933, his work was branded as "degenerate" by the Nazis and in 1937 over 600 of his works were sold or destroyed. In 1938 he committed suicide. In 1913, the first public showing of Kirchner's work took place at the Armory Show, which was also the first major display of modern art in America. In 1921, U.S. museums began to acquire his work and did so increasingly thereafter. His first solo show was at the Detroit Institute of Arts in 1937. In 1992, the National Gallery of Art, Washington, held a monographic show, using its existing collection; a major international loan exhibition took place in 2003. In November 2006 at Christie's, Kirchner's Street Scene, Berlin (1913) fetched $38 million, a record for the artist.  Related Paintings of Ernst Ludwig Kirchner :. | Fehmarn Landscape-forest path | Nackter Jungling und Madchen am Strand | Dance-shool - etching | German,Circur Rider | Railway underpass in Dresden |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Hans Makart
(May 28, 1840 - October 3, 1884) was a 19th century Austrian academic history painter, designer, and decorator; most well known for his influence on Gustav Klimt and other Austrian artists, but in his own era considered an important artist himself and was a celebrity figure in the high culture of Vienna, attended with almost cult-like adulation. Makart was the son of a chamberlain at the Mirabell Palace, born in the former residence of the prince-archbishops of Salzburg. Initially, he received his training in painting at the Vienna Academy between 1850 and 1851 from Johann Fischbach. While in the Academy, German art was under the rule of a classicism, which was entirely intellectual and academice clear and precise drawing, sculpturesque modelling, and pictorial erudition were esteemed above all. Makart, who was a poor draughtsman, but who had a passionate and sensual love of color, was impatient to escape the routine of art school drawing. For his fortune, he was found by his instructors to be devoid of all talent and forced to leave the Vienna Academy. He went to Munich, and after two years of independent study attracted the attention of Karl Theodor von Piloty, under whose guidance, between 1861 and 1865 he developed his painting style. During these years, Makart also travelled to London, Paris and Rome to further his studies. The first picture he painted under Piloty, Lavoisier in Prison, though it was considered timid and conventional, attracted attention by its sense of color. In his next work, The Knight and the Water Nymphs, he first displayed the decorative qualities to which he afterwards sacrificed everything else in his work. His fame became established in the next year, with two works, Modern Amoretti and The Plague in Florence. His painting Romeo and Juliet was soon after bought by the Austrian emperor for the Vienna Museum, and Makart was invited to come to Vienna by the aristocracy. The prince Von Hohenlohe provided Makart with an old foundry at the Gusshausstraße 25 to use as a studio. He gradually turned it into an impressive place full of sculptures, flowers, musical instruments, requisites and jewellery that he used to create classical settings for his portraits, mainly of women. Eventually his studio looked like a salon and became a social meeting point in Vienna. Cosima Wagner described it as a "wonder of decorative beauty, a sublime lumber-room". His luxurious studio served as a model for a great many upper middle-class living rooms. The opulent, semi-public spaces of the Makart atelier were the scene of a recurring rendezvous between the artist and his public. The artist became the mediator between different levels of society: he created a socially ambiguous sphere in which nobility and bourgeoisie could encounter one another in mutual veneration of the master, and aestheticized the burgeoning self-awareness of the bourgeoisie by means of historical models drawn from the world of the aristocracy. In this way, an artist like Makart lived out the image that high society had created of him. Makart is considered by many as being the first art star, referred to by contemporaries an "artist prince" (Malerferst) in the tradition of Rubens. Makart became the acknowledged leader of the artistic life of the Vienna, which in the 1870s passed through a period of feverish activity, the chief results of which are the sumptuously decorated public buildings of the Ringstraße. He not only practised painting, but was also an interior designer, costume designer, furniture designer, and decorator, and his work decorated most of the public spaces of the era. His work engendered the term "Makartstil", or "Makart style", which completely characterized the era. In 1879, Makart had designed a pageant organised to celebrate the Silver Wedding Anniversary of the Imperial couple, emperor Franz Josef and his wife Elisabeth of Bavaria he designed, single-handed, the costumes, scenic setting, and triumphal cars. This became known as the "Makart-parade", and had given the people of Vienna the chance to dress up in historical costumes and be transported back into the past for a few hours. At the head of the parade was a float for artists, led by Makart on a white horse. His festivals became an institution in Vienna which lasted up until the 1960s. In the same year as the first parade he became a Professor at the Vienna Academy. Makart's painting The Entry of Charles V into Antwerp caused some controversy, because Charles V was depicted arriving in a procession surrounded by nude virgins; the offense was the mistaken idea that the nudes had no place in the modern scene. In the United States, the painting fell under the proscription of Anthony Comstock, which secured Makart's fame there. The American public desired at once to see what Comstock was persecuting, so they could tell whether he was acting correctly or in error. Salzburg's Makart Square, or Makartplatz, was named after the painter.
Emil Lindgren
painted Interior med musicerande kvinnor vid pianot in 1893